Sten Tolgfors, Allan Widman och Urban Ahlin har det gemensamt att de alla tycker att läckorna från Wikileaks inte kommer med några nyheter och att det som avslöjats om Gripen-affärer, krackelerad alliansfrihet och fuffens med Afghanistanopinionen inte är alls hemligt eller märkvärdigt.

Hur kan saker som enligt dessa herrar är så triviala orsaka sådant rabalder världen över, undrar man? Varför tycks det bara vara diplomater och regeringsföreträdare som har den åsikten?

Advertisements

Jag har läst ett inlägg av Aftonbladets Wolfgang Hansson och ett inlägg på SvD signerat Roger Fjellström. Dessa två tar upp de viktigaste av mina åsikter om Wikileaks senaste läckor som orsakat sådant rabalder världen över. Sammanfattningsvis kan man säga att de bemöter både frågan om huruvida läckorna gynnar folket på sikt såväl som det påstått bristande publicistiska ansvaret (det är faktiskt en hel drös med journalister på väl ansedda tidningar som varit med och publicerat materialet; inte någon vriden RKU-blaska).

Det är min fasta åsikt att makthavare och deras verkställande hantlangare både kan och ska släpas ut i ljuset för allmän beskådan, by default.

 

Jag ringde igår förmiddag in till SR’s program “Ring P1” för att försöka skapa debatt om vår alltmer hotade frihet på nätet. Programmet som jag medverkade i finns att ladda ned som podcast. Jag tog som utgångspunkt den pågående rättsprocessen mot TPB och ville passa på att lyfta frågan då hovrättens dom faller imorgon. Domen har en väldigt stor principiell betydelse eftersom den blir prejudicerande för hur det svenska rättsväsendet ser på tjänsteleverantörers ansvar för det som enskilda Internetanvändare gör på nätet. Jag hade turen att kunna ringa direkt efter det att programledaren Tomas Tengby låtit öppna telefonslussarna och jag kom därför fram genom växeln direkt. Min spröda(?) stämma dyker upp ungefär 12 minuter in i klippet och vid ungefär 31 resp 35 minuter hörs två andra personer ventilera sina åsikter i frågan, den senare lite mer nyanserat än den tidigare. Kul!

Jag är glad över att jag fick så mycket som dryga 8 minuter(!) i etern att diskutera frågan med en mycket skicklig programledare. Tengby försöker som vanligt hela tiden vrida och vända på det man säger för att hitta luckor och svagheter i resonemangen. Jag fick dock känslan av att det inte alls var en slump att just jag fick så mycket programtid som jag fick. Det verkar faktiskt som att redaktionen på “Ring P1” gärna tar in samtal som berör deras eget område: informations- och yttrandefrihet på nätet är frågor ligger nära till hands när TPB-rättegången kommer på tal.

Det som slår mig är med vilken lätthet jag nu vid flera tillfällen fått möjligheten att debattera piratfrågor i rikstäckande media! Alla pirater eller piratsympatisörer är kanske  inte lika pigga på att sticka fram hakan i direktsändning men jag vill verkligen uppmuntra fler att göra det! Kan jag så kan alla! Att ringa till “Ring P1” ger definitivt mycket “bang for the buck” och borde enligt min åsikt utnyttjas till max av piratrörelsen, en rörelse som har svårt att komma till tals på bred front i gammelmedia.

Lake är en centerpartistisk guldpirat med en minst sagt diger samling guldkorn som nått SvenneBanan via radio och prasseltidningar. Till min stora glädje så gjorde Lake även en raid in i dagens “Ring P1” för att diskutera budbärarimmunitet/mere conduit (ca 33:30 in i klippet), även detta i väntan på TPB-domen imorgon. Ett trevligt inslag att lyssna till i head-setet vid fikabordet på jobbet! Way to go Lake! 🙂

Jävligt märkligt

September 28, 2010

Från SvD-artikeln som rapporterar om den pågående rättegången: “11:29– Det är målsägande som äger rättigheterna och därför kan de göra en bevissäkring. De kan ladda ner verken, men om polisen skulle göra det skulle de begå brott och det är inte tillåtet, säger Roswall.”

Är det bara jag som tycker det är jävligt märkligt att en part i målet får ägna sig åt bevissäkring på det här sättet (brottsprovokation) när inte ens polisen får göra det? Hur känner åklagaren själv kring denna ordning, tro?

Läste precis en mycket intressant artikel på DN med titel enligt ovan. Den handlar om just hur mycket makt över vårt samhälle som förflyttats från folket till företagen, från det offentliga till näringslivet. Sammanställningen tycker jag ger en skrämmande bild över just hur dominansen över informationslandskapet har förskjutits de senaste årtiondena till s.k ”tankesmedjor”; lobbygrupper som finansieras av ekonomiska särintressen.

Artikeln berör även problematiken kring det faktum att det enskilda parti som får mest pengar från och som utbyter mest kompetens med näringslivet (antalet engagerade medlemmar som har tentakler i ekonomiska särintressen) även är det parti som är den starkaste motståndaren till kravet på att öppet redovisa sina bidragsgivare. Partiet i fråga är Moderaterna.

Moderaterna är enligt artikelförfattarna de som tar emot det överlägset största ekonomiska stödet från närningslivet, i valrörelsen 2006 tog de emot 8 gånger så mycket(!) som de övriga riksdagspartierna gjorde tillsammans! Med detta faktum i åtanke borde det inte komma som någon överraskning för någon att just Moderata Samlingspartiet är det parti i riksdagen som starkast motsätter sig kravet på att öppet redovisa sina finansiärer. Att de i denna fråga hänvisar till den svenska principen om valhemlighet är enligt min åsikt helt jävla otroligt rent ut sagt; vad brydde sig det gamla högerpartiet om valhemligheten när de röstade igenom FRA-lagen? Hur mycket var medborgarnas personliga integritet värd när IPRED klubbades? Dubbelmoral anses väl vara bättre än ingen moral alls, antar jag.

I ljuset av hur mycket ekonomiskt inflytande som näringslivet har över våra beslutsfattare, och i förlängningen även våra tjänstemän och vårt rättsväsende, så är det lättare att förstå hur både domaren och målsägaradvokaten i TPB-rättegången sitter med i samma upphovsrättsförening. Eller att polisens utredare av TPB-målet samtidigt gick filmindustrins ärenden.

Vi behöver en rejäl genomlysning av vilka personer det är som köpt sig vilket inflytande från vem!

Hos Lake så  läser jag om att Cecilia Wikström, en folkpartistisk EU-parlamentariker, har skrivit ett inlägg i måndagens utgåva av Uppsala Nya Tidning där hon ställer sig bakom principen om Internetcensur. All in the name of kampen mot den så vanligt förekommande(?) barnporren, of course. Lake efterlyser i sitt inlägg att någon ger henne svar på tal eftersom han själv inte har tid att skriva något de närmsta dagarna. Jag lägger därför upp nedanstående utkast för allmän beskådan; synpunkter mottages tacksamt. Om gensvaret är någotsånär positivt så kanske jag skickar in det till UNT:

I sin debattartikel i Uppsala Nya tidning i måndags skriver Cecilia Wikström, folkpartistisk EU-parlamentariker, att hon ser fortsatt censurering av Internet som ett av de verktyg som Sverige och EU kan behöva använda även i framtiden i kampen mot barnpornografin. Hon kallar den statligt sanktionerade censuren av Internetsidor som sedan några år tillbaka är på plats i Sverige, i och med Rikskriminalpolisens s.k ”barnporrfilter”, för ”ett föredöme för många andra länder i Europa”. Att detta filter efter en granskning av bland andra journalisten Oscar Swarz visat sig förvånansvärt dåligt på att filtrera barnporr, men desto bättre på att filtrera helt lagligt material, väljer hon att bortse ifrån.

Naturligtvis använder inte heller Cecilia ordet “censur” för att beskriva den situation som för närvarande råder i Sverige på Internetområdet, och som hon vill exporetera till resten av EU. ”Censur” är ett ord som för tankarna till det forna Sovjet eller de människorättsfientliga regimerna i dagens Iran eller Kina, inte till ett demokratiskt land som vårt. ”Censur” är ett väldigt laddat begrepp i hela västvärlden, förmodligen för att folk runtom på vår kontinent både har blött och dött för vår rätt till fri opinionsbildning och yttrandefrihet. Man kan lätt föreställa sig att det är just därför som Wikström undviker ordet i möjligaste mån i sin egen artikel; det förekommer endast vid ett tillfälle och då när hon gör en ansträngning att få det att verka som hon verkligen övervägt riskerna med att acceptera ”Internetcensur” som princip. Dessvärre är det just inget mindre än censur som Cecilia Wikström ställer sig bakom i sitt debattinlägg, även om hon hellre vill kalla det ”blockering” istället.

Barnporr, i synnerhet barnporr på Internet, är ett politiskt kort som makthavare i Internetåldern visat sig vara väldigt snabba att spela ut så snart de är på väg att driva en demokrati- och yttrandefrihetsfientlig linje i en lagstiftande församling, uppsåtligt eller omedvetet. Vi har sett det i Sverige och vi har sett det i EU, inte minst genom det vurm för EU-sanktionerad Internetcensur som vi sett hos Wikströms partikollega, EU-kommisionär Cecilia Malmström.Eftersom vi människor är kännande varelser så har vi många gånger svårt att hålla isär känslor och förnuft när något så avskyvärt som övergrepp på våra barn kommer på tal. Denna sprängkraft som barnporren har är naturligtvis inte våra politiker sena att spinna vidare på, låt vara att de flesta säkert anser sig ha vårt bästa för ögonen. Tyvärr är blockeringen/censureringen av Internetsidor ett väldigt bedrägligt sätt att hantera barnporr. Vägen till helvetet är som bekant ofta kantad med goda föresatser och risken för ändamålsglidning med den här typen av lagstiftning är stor.

Även om censureringen från början sker ”under kontrollerade former” och för samhällets bästa som Wikström vill så vet vi av erfarenhet att den snabbt och ovillkorligen utvidgas till att omfatta nya områden. I Australien är det pga hysterin kring barnporren på nätet t.ex numera olagligt att visa bilder på småbröstade kvinnor, även om det rör sig om vuxna människor som låtit sig fotograferas av egen fri vilja. Inom EU har vi flera exempel på att yttrandefriheten är under hot. Litauens parlament antog nyligen en lag som förbjuder medborgarna att i positiva ordalag tala om ”icketraditionell sexuell läggning” samt “polygama relationer”, man får heller inte publicera bilder med ”våldsamt innehåll” varken på nätet eller någon annanstans. I ett utdrag till EU’s Stockholmsprogram kunde man för ett år sedan läsa att EU kraftfullt ska ta avstånd från ”terrorist speech” (vad nu än det är för något). Hur länge dröjer det till dess att vi från EU får nya direktiv om vad för saker som ska censureras för att skydda oss från barnporr/terrorism/omoral?

När Cecilia Wikström och folkpartiet nu tydligt visar att de tycker att censur är ok som princip så blundar de för den verkliga problematiken. Att blockera sidor för ”potentiella förövare”, som Wikström väljer att kalla de tusentals oskyldiga Svenskar som dagligen får lagligt material filtrerat av ett illa fungerande filter, gör inte att barnporren försvinner från nätet. Wikström är däremot på god väg att öppna Pandoras Ask genom att på detta sätt rucka på grundläggande demokratiska värderingar.

Vi i Piratpartiet vill inte att barnporren ska skylas av ett statligt filter, vi vill att de platser på nätet där barnporren finns ska dras fram i ljuset och stängas ned så snart de uppdagas och att de brottslingar som står bakom dessa ställs inför rätta!

Jag läser på Piratpartiet Nyheter om en undersökning som enligt nyheten visar att 20% av alla program skrivna för Android, Googles halvnya open source-operativ för mobiltelefoner, läcker känslig privat information till tredje part. I skrivande stund så har inlägget bara en handfull kommentarer, trots att det skrevs för flera veckor sedan, men av dessa så står två Pirater direkt upp för Android och påpekar att denna tolkning av undersökningen, att 1/5 av Androidprogrammen läcker känslig information, är att betrakta som skräckpropaganda.

Jag kan börja med att ge dessa två pirater rätt i en sak: det är missvisande att kalla en programvara som på förhand ber om tillåtelse innan den samlar på sig och skickar vidare privat information om användaren för en ”läckande” programvara. Användaren har givit sitt godkännande, vilket såklart är en förmildrande omständighet. Att det hela skulle vara ”en ickenyhet” håller jag dock inte med om. Att 20% av Androids appar ägnar sig åt data mining, låt vara en av användaren på förhand godkänd sådan, tycker jag absolut har ett nyhetsvärde. Det belyser ett ämne som jag outröttligt försöker lyfta både bland vänner och arbetskamrater: Google är en ulv i fårakläder!

Hos Internetgenerationen/nirdar (jo, det ordet kan man visst stava så 🙂 i allmänhet och bland pirater i synnerhet så upplever jag det som att det finns någon slags oskriven regel att allt som Google tar sig för automatiskt möts med beundrand och avund, även då det skulle lämpligare med kritisk granskning och bojkott. Ta bara hela Kinaaffären som exempel; Google vill visa upp sig som ett företag som står upp för de mänskliga rättigheterna och hotar Kina med bojkott när regimen kräver att sökningar ska filtreras för kinesiska användare. När regimen i Kina synar bluffen och säger ”Fine! Stick ni bara!” så dröjer det inte mer än ett par månader innan Google är tillbaka i Kina för att släta över det hela, allt i det heliga vinstintressets namn. Om Google hade haft lite ryggrad så hade de, med tanke på hur mäktiga de är, lätt kunnat sätta hårt mot hårt (precis som resten av världen borde göra).

Det finns ett slags romantiskt skimmer kring det företag som startades av ett par unga entreprenörer i början av 2000-talet och som idag i princip äger det mesta av det som vi kallar Internet. Googles cookies, de informationsfiler som lagras på din dator och som samlar information om dina surfvanor, är så heltäckande att Google säkerligen vet mer om dig än vad du själv gör. I praktiken bleknar FRA’s potentiella insyn i svenskarnas privatliv jämfört med sin privata motsvarighet tvärs över Atlanten. Google har dock efter vad jag har hört frasen ”Don’t be evil” som ledstjärna, så jag antar att jag bara är en foliehatt.

Inte skulle väl ett företag som sitter på mycket detaljerad information om hälften av jordens befolkning missbruka sin makt?