Sten Tolgfors, Allan Widman och Urban Ahlin har det gemensamt att de alla tycker att läckorna från Wikileaks inte kommer med några nyheter och att det som avslöjats om Gripen-affärer, krackelerad alliansfrihet och fuffens med Afghanistanopinionen inte är alls hemligt eller märkvärdigt.

Hur kan saker som enligt dessa herrar är så triviala orsaka sådant rabalder världen över, undrar man? Varför tycks det bara vara diplomater och regeringsföreträdare som har den åsikten?

Jag har läst ett inlägg av Aftonbladets Wolfgang Hansson och ett inlägg på SvD signerat Roger Fjellström. Dessa två tar upp de viktigaste av mina åsikter om Wikileaks senaste läckor som orsakat sådant rabalder världen över. Sammanfattningsvis kan man säga att de bemöter både frågan om huruvida läckorna gynnar folket på sikt såväl som det påstått bristande publicistiska ansvaret (det är faktiskt en hel drös med journalister på väl ansedda tidningar som varit med och publicerat materialet; inte någon vriden RKU-blaska).

Det är min fasta åsikt att makthavare och deras verkställande hantlangare både kan och ska släpas ut i ljuset för allmän beskådan, by default.

 

Hos Lake så  läser jag om att Cecilia Wikström, en folkpartistisk EU-parlamentariker, har skrivit ett inlägg i måndagens utgåva av Uppsala Nya Tidning där hon ställer sig bakom principen om Internetcensur. All in the name of kampen mot den så vanligt förekommande(?) barnporren, of course. Lake efterlyser i sitt inlägg att någon ger henne svar på tal eftersom han själv inte har tid att skriva något de närmsta dagarna. Jag lägger därför upp nedanstående utkast för allmän beskådan; synpunkter mottages tacksamt. Om gensvaret är någotsånär positivt så kanske jag skickar in det till UNT:

I sin debattartikel i Uppsala Nya tidning i måndags skriver Cecilia Wikström, folkpartistisk EU-parlamentariker, att hon ser fortsatt censurering av Internet som ett av de verktyg som Sverige och EU kan behöva använda även i framtiden i kampen mot barnpornografin. Hon kallar den statligt sanktionerade censuren av Internetsidor som sedan några år tillbaka är på plats i Sverige, i och med Rikskriminalpolisens s.k ”barnporrfilter”, för ”ett föredöme för många andra länder i Europa”. Att detta filter efter en granskning av bland andra journalisten Oscar Swarz visat sig förvånansvärt dåligt på att filtrera barnporr, men desto bättre på att filtrera helt lagligt material, väljer hon att bortse ifrån.

Naturligtvis använder inte heller Cecilia ordet “censur” för att beskriva den situation som för närvarande råder i Sverige på Internetområdet, och som hon vill exporetera till resten av EU. ”Censur” är ett ord som för tankarna till det forna Sovjet eller de människorättsfientliga regimerna i dagens Iran eller Kina, inte till ett demokratiskt land som vårt. ”Censur” är ett väldigt laddat begrepp i hela västvärlden, förmodligen för att folk runtom på vår kontinent både har blött och dött för vår rätt till fri opinionsbildning och yttrandefrihet. Man kan lätt föreställa sig att det är just därför som Wikström undviker ordet i möjligaste mån i sin egen artikel; det förekommer endast vid ett tillfälle och då när hon gör en ansträngning att få det att verka som hon verkligen övervägt riskerna med att acceptera ”Internetcensur” som princip. Dessvärre är det just inget mindre än censur som Cecilia Wikström ställer sig bakom i sitt debattinlägg, även om hon hellre vill kalla det ”blockering” istället.

Barnporr, i synnerhet barnporr på Internet, är ett politiskt kort som makthavare i Internetåldern visat sig vara väldigt snabba att spela ut så snart de är på väg att driva en demokrati- och yttrandefrihetsfientlig linje i en lagstiftande församling, uppsåtligt eller omedvetet. Vi har sett det i Sverige och vi har sett det i EU, inte minst genom det vurm för EU-sanktionerad Internetcensur som vi sett hos Wikströms partikollega, EU-kommisionär Cecilia Malmström.Eftersom vi människor är kännande varelser så har vi många gånger svårt att hålla isär känslor och förnuft när något så avskyvärt som övergrepp på våra barn kommer på tal. Denna sprängkraft som barnporren har är naturligtvis inte våra politiker sena att spinna vidare på, låt vara att de flesta säkert anser sig ha vårt bästa för ögonen. Tyvärr är blockeringen/censureringen av Internetsidor ett väldigt bedrägligt sätt att hantera barnporr. Vägen till helvetet är som bekant ofta kantad med goda föresatser och risken för ändamålsglidning med den här typen av lagstiftning är stor.

Även om censureringen från början sker ”under kontrollerade former” och för samhällets bästa som Wikström vill så vet vi av erfarenhet att den snabbt och ovillkorligen utvidgas till att omfatta nya områden. I Australien är det pga hysterin kring barnporren på nätet t.ex numera olagligt att visa bilder på småbröstade kvinnor, även om det rör sig om vuxna människor som låtit sig fotograferas av egen fri vilja. Inom EU har vi flera exempel på att yttrandefriheten är under hot. Litauens parlament antog nyligen en lag som förbjuder medborgarna att i positiva ordalag tala om ”icketraditionell sexuell läggning” samt “polygama relationer”, man får heller inte publicera bilder med ”våldsamt innehåll” varken på nätet eller någon annanstans. I ett utdrag till EU’s Stockholmsprogram kunde man för ett år sedan läsa att EU kraftfullt ska ta avstånd från ”terrorist speech” (vad nu än det är för något). Hur länge dröjer det till dess att vi från EU får nya direktiv om vad för saker som ska censureras för att skydda oss från barnporr/terrorism/omoral?

När Cecilia Wikström och folkpartiet nu tydligt visar att de tycker att censur är ok som princip så blundar de för den verkliga problematiken. Att blockera sidor för ”potentiella förövare”, som Wikström väljer att kalla de tusentals oskyldiga Svenskar som dagligen får lagligt material filtrerat av ett illa fungerande filter, gör inte att barnporren försvinner från nätet. Wikström är däremot på god väg att öppna Pandoras Ask genom att på detta sätt rucka på grundläggande demokratiska värderingar.

Vi i Piratpartiet vill inte att barnporren ska skylas av ett statligt filter, vi vill att de platser på nätet där barnporren finns ska dras fram i ljuset och stängas ned så snart de uppdagas och att de brottslingar som står bakom dessa ställs inför rätta!

Jag fick reda på nyheterna om Piratpartiets beslut att hosta TPB-sidan först nu då jag varit lite bortkopplad från RSS:en ute hos kund hela dagen. Tydligen så flyttar TPB in hos Piratpartiets serverpark och uppkoppling efter att en tysk domstol nyligen dömt deras tyska Internetleverantör att stänga av tillgången till sidan. TPB har flyttat flera gånger förut men det här första gången som deras hemvist blir hos ett politiskt parti; och vilket parti! Detta är verkligen fantastiska nyheter!

Storyn kommer förhoppningsvis generera stor uppmärksamhet i gammelmedia och SvenneBanan får kanske nu äntligen upp ögonen för de omfattande censurförsök som multinationella bolag bedriver mot både honom, tyskar och resten av världen.

Detta kommer inbjuda till livlig debatt från våra meningsmotståndare men vi har inget att frukta. Vi har rättssäkerheten och folkets stöd i detta, tillsammans med EU-lagstiftning) och vi visar nu på ett ypperligt sätt att vi levererar även när det gäller hårda bud.

Jag hoppas nu innerligt att maffiabossarna hos mediakartellerna väljer att processa mot oss. Det ska bli mycket intressant att inför hela världen få visa upp en domstolsprocess där företrädesvis amerikanska bolag försöker stämma/censurera/stänga ned ett i EU-parlamentet representerat parti!

When the goings get tough, the tough get’s going. Go PP!

Jag såg precis ett inslag där borgmi intervjuvas i ett lokalt TV4-inslag. Historien gäller det Facebookförbud som införts på hennes gymnasieskola. Först var det tydligen tal om förbud, sen ändrades detta till att det är ett önskemål från lärarnas sida att eleverna inte använder Facebook. Att inte använda Facebook under lektionstid är enligt ett par av kommentatorerna på hennes blog helt okontroversiellt, för mig är det dock inte lika självklart. Att detaljstyra vad eleverna får och inte får göra på nätet är inte bara slöseri med resurser (kidsen kommer alltid hitta vägar ut på nätet om de har en dator att sitta vid) utan det förskjuter fokus från det som egentligen är problemet: bristande ansvarskänsla för skolarbetet hos eleven.

Ska man införa förbud mot att stirra rakt ut i luften t.ex? Det enda som avgör om en elev presterar bra eller dåligt i skolan är enligt min mening dennes motivation. Om man hellre såsar på Facebook än lyssnar på läraren så kanske man ska överväga om man ens vill gå en utbildning? Jag tycker inte att de flitiga eleverna ska behöva avstå Facebook bara för att latmaskarna ska tvingas hitta nya sätt att fördriva tiden.

För tio år år sedan när jag gick i högstadiet och Internet var något nytt i skolorna så kunde man skilja på Internet och ordinarie skolarbete. Så är det inte längre; Internet är en lika självklar del av undervisningen som lärarens föreläsningar. Att peta och detaljstyra i kidsens Internetuppkopplingar är inte bara tekniskt mycket svårt utan saknar som jag skrev ovan effekt. På gymnasieskolan där jag gick gjordes flera försök från skolans IT-ansvariga att spärra tillgången till Lunarstorm (som var hippt i min ungdom) men redan då (surprise!) så visste vi hur man använde proxyservrar.

Återigen, det kommer alltid finnas elever och anställda på företag som maskar. Inget ändras av att man stryper tillgången till Internet. Det som händer är att Facebook/YouTube byts mot längre pauser vid kaffeautomaten eller mer vänsterprassel i kopieringsrummet.

Jag läste precis ett inlägg rörande det eventuella skyddet mot husrannsakningar som folket bakom den Amerikanska bloggen Gizmodo anser bör gälla även för bloggare. De hävdar detta efter att Gizmodo-bloggaren Jason Chen ska ha blivit utsatt för en husrannsakan av polisen efter att Apple polisanmält bloggen (som en del av hela “bortappade-iphone”-historien). Gizmodos utgångspunkt är att en bloggare borde betraktas som en journalist och därför omges av ett liknande skydd som journalister och tidningsredaktioner har i Sverige.
Jag vill såklart att skyddet för den enskilde mot husrannsakningar bör stärkas såväl som i Sverige som internationellt, men på principfrågan om bloggare är att betrakta som journalister är jag dock av en annan åsikt än både Gizmodo och Hax(?).

Jag anser nämligen inte att bloggare per automatik bör omfattas av riktigt samma skydd som journalister, av samma anledning som att förmånerna av ett kollektivavtal automatiskt inte gäller alla som jobbar utan bara de som är medlemmar i fackförbundet, nämligen att det med rättigheter även ska följa skyldigheter. Om en bloggare på Internet ska ha samma rättigheter som en journalist på en gammelredaktion så ska denna även ha samma skyldigheter. Jag syftar då på saker som källkritik, utgivaransvar, god journalistisk sed och källskydd. Det jag just radade upp är saker som alltför ofta inte alls respekteras av bloggare.

Inom piratrörelsen (både Piratpartiet och den autonoma rörelsen) såväl som bland andra politiska bloggare så har jag många gånger stött på argumentet att tidningarnas och journalisternas dagar är räknade nu när alla kan publicera och nå miljonpublik; precis som skivbolagen så anses de snart bli överflödiga. Inget kunde enligt min åsikt vara mer fel! När informationsutbudet ökar enormt i omfattning, precis som i dagsläget, så ökar snarare behovet av duktiga journalister att hjälpa oss sålla och sammanfatta. Detta eftersom kvantitet inte nödvändigtvis, faktiskt ganska sällan, har något med kvalitet att göra. Att det blir lätt för alla att sprida information och nyheter innebär tyvärr även att det blir lättare att sprida rena stolligheter.

Enda anledningen till att vi alls har sakliga och informativa bloggar är att ribban för lägsta kvalitetsnivå för någon som vill bli ansedd som seriös sattes av gammelmedia en gång i tiden.
Av alla de bloggar som finns på nätet så håller som regel en försvinnande liten del samma kvalité som man bör kunna förvänta sig av någon som har berättandet som profession. Lika lite som jag vill se icke-legitimerade läkare utföra legitimerade läkares jobb så vill jag se anonyma rättshaverister som de ensamt dominerande källorna till information på nätet. Just nu så behöver vi fler journalister än någonsin förut, absolut inte färre.

Sammanfattningsvis: Många journalister är bloggare, men försvinnande få bloggare bör betraktas som journalister!