Jag sitter just nu i TV-soffan och ser SVT’s Dokument Inifrån. De har precis släppt en journalistisk bomb i alla Sveriges vardagsrum när de, baserat på läckor från Wikileaks, nu avslöjar att svenska justitiedepartementet har haft informella kontakter med USA bakom ryggen på vår riksdag rörande samarbete för övervakning av misstänkta terrorister i Sverige.

Just nu känner jag mig som en liten pojke på julafton när jag för mitt inre ser vår regering slingra sig som ormar i månader framöver! Jag är så skadeglad och detta är definitivt inte något jag är stolt över; det kan dock inte hjälpas. Vad sägs om att göra en “piraträd” ut på stan beväpnade med flygblad och pins under veckan, någon?

Advertisements

Jävligt märkligt

September 28, 2010

Från SvD-artikeln som rapporterar om den pågående rättegången: “11:29– Det är målsägande som äger rättigheterna och därför kan de göra en bevissäkring. De kan ladda ner verken, men om polisen skulle göra det skulle de begå brott och det är inte tillåtet, säger Roswall.”

Är det bara jag som tycker det är jävligt märkligt att en part i målet får ägna sig åt bevissäkring på det här sättet (brottsprovokation) när inte ens polisen får göra det? Hur känner åklagaren själv kring denna ordning, tro?

Läste precis en mycket intressant artikel på DN med titel enligt ovan. Den handlar om just hur mycket makt över vårt samhälle som förflyttats från folket till företagen, från det offentliga till näringslivet. Sammanställningen tycker jag ger en skrämmande bild över just hur dominansen över informationslandskapet har förskjutits de senaste årtiondena till s.k ”tankesmedjor”; lobbygrupper som finansieras av ekonomiska särintressen.

Artikeln berör även problematiken kring det faktum att det enskilda parti som får mest pengar från och som utbyter mest kompetens med näringslivet (antalet engagerade medlemmar som har tentakler i ekonomiska särintressen) även är det parti som är den starkaste motståndaren till kravet på att öppet redovisa sina bidragsgivare. Partiet i fråga är Moderaterna.

Moderaterna är enligt artikelförfattarna de som tar emot det överlägset största ekonomiska stödet från närningslivet, i valrörelsen 2006 tog de emot 8 gånger så mycket(!) som de övriga riksdagspartierna gjorde tillsammans! Med detta faktum i åtanke borde det inte komma som någon överraskning för någon att just Moderata Samlingspartiet är det parti i riksdagen som starkast motsätter sig kravet på att öppet redovisa sina finansiärer. Att de i denna fråga hänvisar till den svenska principen om valhemlighet är enligt min åsikt helt jävla otroligt rent ut sagt; vad brydde sig det gamla högerpartiet om valhemligheten när de röstade igenom FRA-lagen? Hur mycket var medborgarnas personliga integritet värd när IPRED klubbades? Dubbelmoral anses väl vara bättre än ingen moral alls, antar jag.

I ljuset av hur mycket ekonomiskt inflytande som näringslivet har över våra beslutsfattare, och i förlängningen även våra tjänstemän och vårt rättsväsende, så är det lättare att förstå hur både domaren och målsägaradvokaten i TPB-rättegången sitter med i samma upphovsrättsförening. Eller att polisens utredare av TPB-målet samtidigt gick filmindustrins ärenden.

Vi behöver en rejäl genomlysning av vilka personer det är som köpt sig vilket inflytande från vem!

Hos Lake så  läser jag om att Cecilia Wikström, en folkpartistisk EU-parlamentariker, har skrivit ett inlägg i måndagens utgåva av Uppsala Nya Tidning där hon ställer sig bakom principen om Internetcensur. All in the name of kampen mot den så vanligt förekommande(?) barnporren, of course. Lake efterlyser i sitt inlägg att någon ger henne svar på tal eftersom han själv inte har tid att skriva något de närmsta dagarna. Jag lägger därför upp nedanstående utkast för allmän beskådan; synpunkter mottages tacksamt. Om gensvaret är någotsånär positivt så kanske jag skickar in det till UNT:

I sin debattartikel i Uppsala Nya tidning i måndags skriver Cecilia Wikström, folkpartistisk EU-parlamentariker, att hon ser fortsatt censurering av Internet som ett av de verktyg som Sverige och EU kan behöva använda även i framtiden i kampen mot barnpornografin. Hon kallar den statligt sanktionerade censuren av Internetsidor som sedan några år tillbaka är på plats i Sverige, i och med Rikskriminalpolisens s.k ”barnporrfilter”, för ”ett föredöme för många andra länder i Europa”. Att detta filter efter en granskning av bland andra journalisten Oscar Swarz visat sig förvånansvärt dåligt på att filtrera barnporr, men desto bättre på att filtrera helt lagligt material, väljer hon att bortse ifrån.

Naturligtvis använder inte heller Cecilia ordet “censur” för att beskriva den situation som för närvarande råder i Sverige på Internetområdet, och som hon vill exporetera till resten av EU. ”Censur” är ett ord som för tankarna till det forna Sovjet eller de människorättsfientliga regimerna i dagens Iran eller Kina, inte till ett demokratiskt land som vårt. ”Censur” är ett väldigt laddat begrepp i hela västvärlden, förmodligen för att folk runtom på vår kontinent både har blött och dött för vår rätt till fri opinionsbildning och yttrandefrihet. Man kan lätt föreställa sig att det är just därför som Wikström undviker ordet i möjligaste mån i sin egen artikel; det förekommer endast vid ett tillfälle och då när hon gör en ansträngning att få det att verka som hon verkligen övervägt riskerna med att acceptera ”Internetcensur” som princip. Dessvärre är det just inget mindre än censur som Cecilia Wikström ställer sig bakom i sitt debattinlägg, även om hon hellre vill kalla det ”blockering” istället.

Barnporr, i synnerhet barnporr på Internet, är ett politiskt kort som makthavare i Internetåldern visat sig vara väldigt snabba att spela ut så snart de är på väg att driva en demokrati- och yttrandefrihetsfientlig linje i en lagstiftande församling, uppsåtligt eller omedvetet. Vi har sett det i Sverige och vi har sett det i EU, inte minst genom det vurm för EU-sanktionerad Internetcensur som vi sett hos Wikströms partikollega, EU-kommisionär Cecilia Malmström.Eftersom vi människor är kännande varelser så har vi många gånger svårt att hålla isär känslor och förnuft när något så avskyvärt som övergrepp på våra barn kommer på tal. Denna sprängkraft som barnporren har är naturligtvis inte våra politiker sena att spinna vidare på, låt vara att de flesta säkert anser sig ha vårt bästa för ögonen. Tyvärr är blockeringen/censureringen av Internetsidor ett väldigt bedrägligt sätt att hantera barnporr. Vägen till helvetet är som bekant ofta kantad med goda föresatser och risken för ändamålsglidning med den här typen av lagstiftning är stor.

Även om censureringen från början sker ”under kontrollerade former” och för samhällets bästa som Wikström vill så vet vi av erfarenhet att den snabbt och ovillkorligen utvidgas till att omfatta nya områden. I Australien är det pga hysterin kring barnporren på nätet t.ex numera olagligt att visa bilder på småbröstade kvinnor, även om det rör sig om vuxna människor som låtit sig fotograferas av egen fri vilja. Inom EU har vi flera exempel på att yttrandefriheten är under hot. Litauens parlament antog nyligen en lag som förbjuder medborgarna att i positiva ordalag tala om ”icketraditionell sexuell läggning” samt “polygama relationer”, man får heller inte publicera bilder med ”våldsamt innehåll” varken på nätet eller någon annanstans. I ett utdrag till EU’s Stockholmsprogram kunde man för ett år sedan läsa att EU kraftfullt ska ta avstånd från ”terrorist speech” (vad nu än det är för något). Hur länge dröjer det till dess att vi från EU får nya direktiv om vad för saker som ska censureras för att skydda oss från barnporr/terrorism/omoral?

När Cecilia Wikström och folkpartiet nu tydligt visar att de tycker att censur är ok som princip så blundar de för den verkliga problematiken. Att blockera sidor för ”potentiella förövare”, som Wikström väljer att kalla de tusentals oskyldiga Svenskar som dagligen får lagligt material filtrerat av ett illa fungerande filter, gör inte att barnporren försvinner från nätet. Wikström är däremot på god väg att öppna Pandoras Ask genom att på detta sätt rucka på grundläggande demokratiska värderingar.

Vi i Piratpartiet vill inte att barnporren ska skylas av ett statligt filter, vi vill att de platser på nätet där barnporren finns ska dras fram i ljuset och stängas ned så snart de uppdagas och att de brottslingar som står bakom dessa ställs inför rätta!

Åter från US and A

June 17, 2010

I skrivande stund så sitter jag på Swebussen mellan Arlanda och Jönköping, sista etappen på hemresan från USA. Jag och Linda har semestrat i drygt två veckor i det stora landet i väst tillsammans med tre av våra vänner. Resan har för mig varit omtumlande på många sätt, inte minst då jag flög för första gången någonsin nu när vi åkte till USA:s västkust. Då flygresan innefattade byte i Chicago både på vägen dit och på vägen hem så blev det inte mindre än sex incheckningar med tillhörande säkerhetskontroller under semestern. Resan har förutom natur- och kulturupplevelser i Kalifornien, Arizona och Nevada även gett mig en del insikter i jänkarnas resonemang kring säkerhet i allmänhet och kontroller i synnerhet:

1. Metalldetektor och kroppsscanning – Innan man får kliva på ett flygplan i USA så måste man, precis som på alla andra flygplatser, gå igenom en metalldetektor innan man släpps ombord på planet. Alla saker som man har på sig måste man lägga i en låda som röntgas av en säkerhetsvakt, antingen en inhyrd förmåga från något av de många säkerhetsföretag som blomstrat sedan 9/11 eller från det beryktade Homeland Security (se punkt 3). När jag gick genom säkerhetskontrollen i Chicago så fick man enligt skyltarna där man köade (se punkt 4) välja mellan att antingen bli kroppsvisiterad eller kropsscannad. Eftersom jag såg så snäll ut(?) så behövde jag inte göra något av det, vilket gjorde mig lite besviken. Ett färgglatt foto på mina genitalier hade säkert gjort sig bra i databasen tillsammans med min nuna och mina fingeravtryck.(se punkt 3).

2. Blanketter – Flera länder, bland andra vårt eget, har sedan ett tag tillbaka fått kravet på visum avskaffat för sina medborgare vilket såvitt jag hört dramatiskt minskat pappersarbetet vid inresa. För att överhudtaget bli insläppt i USA måste man som turist från Sverige ändå fylla i en blankett där man försäkrar att man inte är terrorist, att man inte har medverkat i etniska rensningar under andra världskriget(!), samt att man inte planerar att ägna sig åt ”omoraliska handlingar” under sitt besök i landet. Vad som avses med omoraliska handlingar framgår inte men ryktet går att en detaljerad spec. kommer att släppas inom kort. Jag lyckades med konststycket att kryssa ”nej” för de tre ovanstående och blev därför efter ett kort förhör (se nedan) insläppt i landet. Min gissning är att amerikanerna årligen griper tiotusentals blodbesudlade terrorister som inte klarat av att ljuga vid ifyllandet av blanketten…

3. Förhör av Homeland Security – Efter att ha överlämnat blanketten där jag på heder och samvete intygade att jag är en bra människa så fick jag svara på lite frågor från en minst sagt oengagerad medarbetare från Homeland Security. Homeland Security är såvitt jag har förstått ett statligt projekt med målet att förse amerikaner som saknar social kompetens och gymnasieexamen med arbete. Efter att på ungefär 2.3 sekunder rabblat de standardiserade frågorna om vad jag hade i USA att göra så häftade stjärnskottet bakom disken fast en grön pappersbit i passet som tecken på att jag klarat provet. Innan jag fick kliva in i det förlovade landet så fick jag dock lov att lämna fingeravtryck och mug shot. De sparas väl utifall jag skulle begå några omoraliska handlingar i framtiden, antar jag.

4. Skyltar – Amerikaner älskar skyltar och sätter upp dem överallt, med fördel bärande förbuds- eller varningsrelaterade meddelanden. Exempel på skyltar som mötte mig var alltifrån de klassiska gula ”Varning-för-vått-golv”-skyltarna (för att man inte ska kunna stämma städfirman om man halkar) till skyltar som upplyser om att det är lag på att tvätta händerna efter toalettbesök. Skyltar med förbud mot skjutvapen fanns till min stora förvåning på alla platser som hade koppling till de federala institutionerna (post- och bankkontor samt nationalparker). Andra tillägget i USA:s konstitution verkar alltså inte vara helt okränkbart när de ska gå och posta vykort.

Förutom ovanstående punkter så bjöd semestern på maffiga scener i Grand Canyon, Las Vegas/Hoover Dam, Yosemite och San Francisco. Frågan är dock om inte det sätt som jag bemöttes av säkerhetsfolket i USA kommer att bli det bestående intrycket av semestern.

Jag läser på DN och SvD att Thomas Quick, alias Sture Bergwall, i praktiken frias från 1997 års mordåtal. Thomas Quick blev under 90-talet känd i hela Sverige då han åtalades och dömdes för en rad olika mord,
Åklagaren Eva Finné säger att bevisläget ändrats sedan de erkännanden som Quick gjort för brottet tagits tillbaka och att brott därför inte längre kan styrkas. Quick kommer sannolikt ta tillbaka fler av alla de morderkännanden som han gjorde. I ett inslag som sändes i Svt i vintern 2009 så säger Quick så har han aldrig varit skyldig utan påverkats att erkänna under en tid då han bårde led av psykiska sjukdomar och tung medicinering.

Det vi ser nu är ett praktexempel på hur illa det kan gå när polis, åklagare, rättsläkare och rättsväsendet i övrigt fått för sig att de gripit rätt man. Polis har undanhållit bevis, åklagare har slarvat och rättsläkare har under ed vittnat att bevismaterial som hittats var benbitar från en människa när det i själva verket var plast och lim.

Man ska komma ihåg att Quick är fälld för en rad andra brott, bland annat sexualbrott, där hans skuld kanske även fortsättningsvis kommer vara helt oomtvistad. Något helgon rör det sig därför förmodligen inte om men det förändrar inte det faktum att detta kommer bli betraktat som en av Sveriges värsta rättsskandaler.

Vad händer i framtiden när staten fått för sig att en oskyldig har begått ett hemskt brott och sedan kan backa upp ett åtal med massor med indicier insamlat av FRA och Datalagrinsdirektiv? Det är bara en tidsfråga innan vi får se det första justitiemordet signerat övervakningssamhället. Detta visar varför Piratpartiet behövs i Riksdagen!

Jag fick reda på nyheterna om Piratpartiets beslut att hosta TPB-sidan först nu då jag varit lite bortkopplad från RSS:en ute hos kund hela dagen. Tydligen så flyttar TPB in hos Piratpartiets serverpark och uppkoppling efter att en tysk domstol nyligen dömt deras tyska Internetleverantör att stänga av tillgången till sidan. TPB har flyttat flera gånger förut men det här första gången som deras hemvist blir hos ett politiskt parti; och vilket parti! Detta är verkligen fantastiska nyheter!

Storyn kommer förhoppningsvis generera stor uppmärksamhet i gammelmedia och SvenneBanan får kanske nu äntligen upp ögonen för de omfattande censurförsök som multinationella bolag bedriver mot både honom, tyskar och resten av världen.

Detta kommer inbjuda till livlig debatt från våra meningsmotståndare men vi har inget att frukta. Vi har rättssäkerheten och folkets stöd i detta, tillsammans med EU-lagstiftning) och vi visar nu på ett ypperligt sätt att vi levererar även när det gäller hårda bud.

Jag hoppas nu innerligt att maffiabossarna hos mediakartellerna väljer att processa mot oss. Det ska bli mycket intressant att inför hela världen få visa upp en domstolsprocess där företrädesvis amerikanska bolag försöker stämma/censurera/stänga ned ett i EU-parlamentet representerat parti!

When the goings get tough, the tough get’s going. Go PP!