Jag sitter just nu i TV-soffan och ser SVT’s Dokument Inifrån. De har precis släppt en journalistisk bomb i alla Sveriges vardagsrum när de, baserat på läckor från Wikileaks, nu avslöjar att svenska justitiedepartementet har haft informella kontakter med USA bakom ryggen på vår riksdag rörande samarbete för övervakning av misstänkta terrorister i Sverige.

Just nu känner jag mig som en liten pojke på julafton när jag för mitt inre ser vår regering slingra sig som ormar i månader framöver! Jag är så skadeglad och detta är definitivt inte något jag är stolt över; det kan dock inte hjälpas. Vad sägs om att göra en “piraträd” ut på stan beväpnade med flygblad och pins under veckan, någon?

Advertisements

Jag har läst ett inlägg av Aftonbladets Wolfgang Hansson och ett inlägg på SvD signerat Roger Fjellström. Dessa två tar upp de viktigaste av mina åsikter om Wikileaks senaste läckor som orsakat sådant rabalder världen över. Sammanfattningsvis kan man säga att de bemöter både frågan om huruvida läckorna gynnar folket på sikt såväl som det påstått bristande publicistiska ansvaret (det är faktiskt en hel drös med journalister på väl ansedda tidningar som varit med och publicerat materialet; inte någon vriden RKU-blaska).

Det är min fasta åsikt att makthavare och deras verkställande hantlangare både kan och ska släpas ut i ljuset för allmän beskådan, by default.

 

Jävligt märkligt

September 28, 2010

Från SvD-artikeln som rapporterar om den pågående rättegången: “11:29– Det är målsägande som äger rättigheterna och därför kan de göra en bevissäkring. De kan ladda ner verken, men om polisen skulle göra det skulle de begå brott och det är inte tillåtet, säger Roswall.”

Är det bara jag som tycker det är jävligt märkligt att en part i målet får ägna sig åt bevissäkring på det här sättet (brottsprovokation) när inte ens polisen får göra det? Hur känner åklagaren själv kring denna ordning, tro?

Läste precis en mycket intressant artikel på DN med titel enligt ovan. Den handlar om just hur mycket makt över vårt samhälle som förflyttats från folket till företagen, från det offentliga till näringslivet. Sammanställningen tycker jag ger en skrämmande bild över just hur dominansen över informationslandskapet har förskjutits de senaste årtiondena till s.k ”tankesmedjor”; lobbygrupper som finansieras av ekonomiska särintressen.

Artikeln berör även problematiken kring det faktum att det enskilda parti som får mest pengar från och som utbyter mest kompetens med näringslivet (antalet engagerade medlemmar som har tentakler i ekonomiska särintressen) även är det parti som är den starkaste motståndaren till kravet på att öppet redovisa sina bidragsgivare. Partiet i fråga är Moderaterna.

Moderaterna är enligt artikelförfattarna de som tar emot det överlägset största ekonomiska stödet från närningslivet, i valrörelsen 2006 tog de emot 8 gånger så mycket(!) som de övriga riksdagspartierna gjorde tillsammans! Med detta faktum i åtanke borde det inte komma som någon överraskning för någon att just Moderata Samlingspartiet är det parti i riksdagen som starkast motsätter sig kravet på att öppet redovisa sina finansiärer. Att de i denna fråga hänvisar till den svenska principen om valhemlighet är enligt min åsikt helt jävla otroligt rent ut sagt; vad brydde sig det gamla högerpartiet om valhemligheten när de röstade igenom FRA-lagen? Hur mycket var medborgarnas personliga integritet värd när IPRED klubbades? Dubbelmoral anses väl vara bättre än ingen moral alls, antar jag.

I ljuset av hur mycket ekonomiskt inflytande som näringslivet har över våra beslutsfattare, och i förlängningen även våra tjänstemän och vårt rättsväsende, så är det lättare att förstå hur både domaren och målsägaradvokaten i TPB-rättegången sitter med i samma upphovsrättsförening. Eller att polisens utredare av TPB-målet samtidigt gick filmindustrins ärenden.

Vi behöver en rejäl genomlysning av vilka personer det är som köpt sig vilket inflytande från vem!